I alla fall.

Där satt jag. Ensam på fotolektionen. Helt ensam i kanske tio minuter. Sen kom några från trean. Sen kom några till. Och några till. Tillslut var jag omgiven av dem. 
Två timmar senare gick Olof fram till mig och sa att jag skulle säga till om jag ville vara där när han hade lektion. Men han sa att det var okej, men att jag borde sagt till..

Då försvarade jag mig med att säga att jag också hade lektion, men att det bara var jag där. Han ignorerade mig och sa att det är en anledning till att skåpet togs bort, för att man inte ska springa in och störa. Jag försvarade mig ännu mer med att säga att jag var där innan dem, vilket betydde att jag inte kom in efteråt och störde. Då gick han iväg. Muttrade lite tror jag. En trea försvarade mig sedan med att säga att hon inte ens viste att det var någon mitt emot henne. De tar dock inte jag som en komplemang. Jag vill inte vara osynlig.