här lowis

Första utkast krönika.


Jag vet hur svårt det är att vara tonåring. Det vet jag verkligen, det borde jag verkligen veta.

 All prestationsångest, hur man ska vara och hur man ska bete sig. Men vem bestämmer egentligen hur man ska vara? Ska man bleka sönder håret, smeta in brun utan sol och kladda på tio lager mascara? Eller lyssna på deppig musik, klä sig i svart och kleta på tio lager kajalpenna? Eller varför inte bli en sån där gullig plugghäst? Det finns ju så otroligt många olika tonårstyper.
Alla lika jobbiga.

 Tonåringar är flockdjur. Idag på tunnelbanan klev först en tjej in. Efter henne kom inte bara en eller två till, utan fem stycken. De såg ut som om dem var sådär gulligt fastklistrade mot varandra. Tuggummina smakades i munnen, de kletade på läppglans och pratade alldeles för högt. Det var en tjej som var extra intressant (om nu någon av de andra var det), hon såg inte ut att trivas. Hon passade verkligen inte in i hela bilden och hon såg inte särskilt glad ut heller. Sminket och kläderna matchade inte den energi hon sände ut. Men vad gör man inte för att umgås med de snygga och coola på skolan?

 Jag vet att när jag var ung så ville alla mina kompisar passa in och vara populära. Jag ville leka med barbie och spela The Sims. Nu tror ni att jag menar att detta hände för kanske 5-6 år sen. Nej, jag menar runt två år sen kanske. Jag har aldrig haft något intresse av att vara en stereotyp. Det tror jag egentligen inte att någon vill. Vill man inte bara vara sin egen original?

 Hur långt ska man gå för att passa in egentligen? Jag tvivlar på att tjejen på tunnelbanan ville vara där. Egentligen så kanske hon ville sitta hemma med familjen, ha en mysig filmkväll eller spela kort med sin mamma.

 Vi gör så mycket för att bli accepterade idag, i mina ögon så ser nästan alla exakt likadana ut. Man tror man är så jävla speciell med sin ''unika'' stil. Men felet är ju att folk som faktiskt försöker klä sig annorlunda, stöter ihop med personer som känner precis likadant. Därav ser alla likadana ut.

Jag längtar tills dagen då vi alla kan förenas i sång och dans. Gräva ner fördomar, hårda ord och stereotyper (osköna stringtrosor också), och bara vara sig själva.

 


LÄS LOWIS