Nu blev jag sugen på att börja klättra igen efter att fått sätt från andra synvinklar.

Jag tävlade och allt och var i topp 5 hela tiden. kom 3a för det mesta.

Problemet med mig är att jag hatar att vinna. Gillar inte uppmärksamheten osv. Känns bara sjukt onödigt. En medalj som betyder vad? ingeting.

Nu har vi ätit middag och hela familjen Eklund satt och åt. Vi pratade om min klättring.
Pappa berättade att på en tävling sprang jag i princip upp på väggen. Jag var jättesnabb alla jublade och ba "wow". De var helt paffa typ. Lilla lowis vinner liksom.. Men när jag hade ett grepp kvar att nudda kollade jag ner och släppte.

Jag tror att jag tappade gräppet på något slarvigt sätt, fotgrepp eller handgrepp. Men min pappa sa att han tydligt såg att jag kollade ner och släppte. Båda händerna.
Jag tror i och för sig delvis på honom efter som att jag då avskydde att vinna. Är inget strort fan av vinster nu heller, men ändå. Jag hade kunnat vinna hela skiten. Men jag sumpade det. Haha! underbart!

Det var en tjej som var lite duktigare än mig. Hon tränade flera gånger i veckan och var verkligen superfokuserad. Jag klättrade bara för skojs skull och tränade bara en gång i veckan.
Ändå var kom jag alltid på plattsen under henne.

På träningen var jag först med ett gäng i min ålder. Folk hoppade av/in. Jag var kvar. Ledarna tyckte verkligen att jag var bra. De peppade mig och var jätteduktiga ledare. Mitt problem är att jag börjar ogilla personer när den börjar beundras utav mig, jag vill att den ska dra sig undan lite, jag drar mig undan - Det är något jag måste förbättra. Det är inte roligt att känna så.
Men i alla fall. Ledarna frågade min pappa om jag skulle vara intreserad att byta grupp. Till de lite bättre, till de lite äldre. Jag skulle inte kunna utvecklas om jag var kvar i gruppen jag var i. Jag funderade och så småningom bytte jag grupp.
Jag var kanske 13 år. Personerna i gruppen gick i gymnasiet dvs 16-19 år.
Vissa var mycket bättre än mig, vilket fick mig att se mig själv som dålig. Endel var för visso del sämre. Jag var en av de bättre om man säger så. Men fy vilka snälla människor.
Vårterminen i 8an slutade jag.

Nu vill jag tillbaka. Jag vill träna igen.
Det är ganska härligt ändå.
Jag har inte rört en klättervägg sen 2008. Patetiskt. Jag har inte vågat gå tillbaka.
Nu år 2011 vill jag klättra igen. Om jag skulle bli bra igen skulle jag nog inte ge upp. Man får upmärksamhet, vilket jag inte gillar. Men det betyder också pengar. Jag skulle kunnat varit rik om jag fortsatte. Shit!

Samma med saxofon. När jag var som bäst lade jag av. Vad är mitt problem.

Pappa sa även vid matbordet att jag skulle kunna bli en klätterfotograf. Vad nu det betyder.
De kanske vore kul.


Ps. jag var dock väldigt ful. Vilket får mig att skämmas.
Brydde mig inget om stil. klader osv. Tyckte att det var fult att ha fina kläder wtf? och mitt hår var patetiskt. Jättelångt - till rumpan, men slitet till axlarna. Det fick inte klippas!
Ända var jag ganska omtyckt av alla. Underligt. underligt.
Men jag var liten, så vad spelar det för roll egentligen.